...Ööhhh....
...typ...
jag jobbar...och är trött...
...stickar en maska här och där...
...har börjat på en Annis, som så småningom ska bli till en gåva..har jag tänkt...
....och så stickar jag ett par sockor som är beställda...
...och så harvar jag lite på en och annan kofta...
"Bebisarna" i ladan är inga bebisar längre..(förutom Mini)...de är gigantiska välling"monster" som rymmer så fort de får tillfälle...de har ju upptäckt att världen är större än de trodde!
De "luktar" på eltråden och får sig en stöt...skriker "bäää" och springer in...förutom Ebba (angorageten)..hon skirker "aaaajjj"...på riktigt!! Det låter precis så!
Efter en stund är de snart där igen...och "pang"! "aj" och spring!
De stora är ena riktiga gosegrisar...mattes "godingar" :-)
Gosa lite med dem...och man har fyllt på energiförrådet lite igen!
Och jag är nästan säker på att Hulda och Sigrid snart får egna "bebisar"..de är så trinda om magarna...och visserligen har de väldigt "gott hull", säger Karin...men det kan nog inte bara vara mat... :-)
Ska försöka ta lite bilder...om de behagar att stå still nån hundradels sekund!
Ajökens, så länge!
5 kommentarer:
Har allt undrat vart du "tagit vägen"... Nyfiken på din Lime!!
Usch vilken hemsk "chef" jag är som ser till att du jobbar baken av dig vid vissa tillfällen :-( Men.. VAD skulle jag göra uta dig????
TACK gode för att du finnsi mitt liv :-)
Kramar om dig vännen min
Tråkigt att du inte kan vara med på lördag... och jag lovar det kommer inte vara någe trevligt ;-)
Annis är mitt nästa sjal-projekt. Ska bara avsluta Ishbel först...
Ser fram mot fler bilder på de "små" liven. även om de är för stora att sitta i knät nu, så är det ju kul att de fortfarande är tilgivna.
Tack för din snälla kommentar på min blogg :-)
Ja, man sörjer nog djur mer än människor. I alla fall jag. Djuren kommer man så nära, de är ju som barn som aldrig växer upp och frigör sig, de är förblir beroende av oss människor hela sitt liv. Människor (med undantaget barn) vet att döden kommer, förr eller senare, men djur verkar vara så aningslösa, leva i nuet.
Kram Ulricha.
Skicka en kommentar